Round here

är verkligen ett förändringens år. Både på gott och ont. Förändring är bra, det stärker.
Vi är så överens, och det är så skönt. Vi skrattar och ler, jag längtar.


Måste också tipsa om en helt underbar artist, http://www.myspace.com/melissahornmusik

Älskade älskade älskade farbror.



Sov gott.

...och jag låtsas som att allt är som vanligt.

Idag fick jag veta helt säkert att jag får tjänstledigt, yes! Så bara fyra månader kvar då. Det är så jävla skönt att våga och att bli stöttad. Att inte bli tillbakahållen av sin partner. Det är så det skall vara. Ingen svartsjuka och missunsamhet. Underbart.

Blir spännande att sedan se vilken väg livet för mig.
Tänk vad härligt det är att leva och våga!

Att det skall vara så svårt att skriva det jag egentligen vill skriva.

Planer börjar ta form, beslut fattas. Jag måste måste måste. Det skall bli så jävla skönt.
Jag längtar.

In dreams we do so many things
We set aside the rules we know
And fly the world so high
In great and shining rings

If only we could always live in dreams
If only we could make of life
What, in dreams, it seems

But in the real world
We must say our goodbyes
No matter if   the love will live
It will never die

In the real world
There are things that we cant change
And endings come to us
In ways that we cant rearrange

I love you, and you love me
But sometimes we must let it be
In the real world
In the real world

When we were dreaming heart to heart
I wish that we had stayed right there
For when the dreamers do awake
The dreams do disappear

In the real world
There are things that we cant change
And endings come to us
In ways that we cant rearrange

I love you, and you love me
But sometimes we must let it be
In the real world
In the real world

/ Roy Orbison - In the real world

If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?

Jag har fått ro, rastlösheten har lagt sig, för en stund iallafall. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Så mycket annat i livet jag inte är beredd att ge upp - ännu.





Så jag stannar lite längre......

tillslut. Och jag fryser.




Värm mig

Jul och nyår närmar sig, jag har hunnit med att fylla ångestfyllda 25, året är snart slut och ett nytt tar vid.

De två eller säg tre sista månaderna under detta år har jag verkligen förändrats. Jag har gjort sånt jag aldrig trodde jag skulle göra, både bra och dåligt. Jag har börjat ta steget framåt. Jag står inte längre stilla.


Helgen i stora staden gjorde mig bara mer säker att det är där jag vill leva och bo.

kanske kan jag kalla henne min vän. Jag tror det. Iallafall från och med nu.

Hon ser igenom mig totalt. Det är rätt roligt egentligen. Jag kan inte ljuga för henne. Även om jag vill. Hon lägger huvudet på sne och jag bara kastar orden över henne. Det är skönt faktiskt. Hon känns så genuint snäll och omtänksam, kanske är det därför?

Annars är jag så dålig på vänskap egentligen. Det finns en jag saknar så, och jag ångrar så att vi tog slut. Att jag inte orkade vara vän.

Som vanligt har Lasse ord för mina tankar,
"jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
och berätta hur det går..."



Vad ville jag med allt detta egentligen? Kan iallafall avsluta detta inlägg med att säga "Tack Li för att du är en sån fin vän, du får mig att må bra!" :)

Idag är det mysig vinterdag, och minus 7 grader. Perfekt promenadväder för mig och hundarna som varit ute på en långpromenad. Nu tänkte jag försöka göra lite nytta också, som städning och betala alla tråkiga räkningar.

Jag älskar Lasse,
"Men tack för en paus, för ett underbart rus
i en värld så vulgär och burdus
Tack för tystnad i betongens tunnelbanebrus"



Om tre veckor kommer jag få fara iväg igen. Stilla min längtan härifrån lite....

Jag drömmer inte längre om det röda huset med de vita knutarna ute på landet.  Den drömmen finns inte längre kvar. Den har förändrats. Totalt. Jag drömmer om storstan, och möten och spännande vardag. Jag vill inte längre ha tryggt och säkert, jag vill ha äventyr.

Kanske är det dags att röra på sig. Uppleva andra ställen.

Jag är 24 år, snart 25.

Jag hade tidigare långt trassligt hår, för ett tagsedan klippte jag av det. Det är visserligen långt fortfarande men inte lika trassligt.

Jag tycker om ensamhet, tvåsamhet, naturen, mina djur, fotografera, läsa, skriva, höst, regn och vackra vinterpromenader under stjärnorna.

Ibland känner jag mig som den mest ensamna människan i världen, och andra dagar känner jag mig rik, rik på vänskap, kärlek och värme.

Jag är känslosam och har lätt till tårar.
Jag tror jag kan vara rätt svår.
Ibland är jag jätte rolig. Ibland är jag bara.

Tidigare fanns det dagar då jag inte ville finnas till alls, så känner jag inte mer, jag vill finnas jag vill leva, här och nu.


Du kanske känner mig?

Leave me out with the waste
This is not what I do
It's the wrong kind of place
To be thinking of you
It's the wrong time
For somebody new
It's a small crime
And I've got no excuse......

Så många människor som passerar genom ens liv.
Alla människor som lämnat spår efter sig, gett dig nya erfarenheter, gjort dig till den du är.

Människor
kommer och går
Ser varandra
möten uppstår och
försvinner
Likaså tomheten

Dessa möten, som
skapar vänskap

Som fyller oss av liv

Det finns inget som äcklar mig så mycket som fjortisbloggar. Att sida efter sida läsa om hur jävla puckad någons kille är, för att sedan läsa att han är underbar och allt är rosa fluffiga moln, för att sedan läsa att allt är hopplöst och dåligt, men  3 inlägg senare är han underbarast i världen igen, solen i hennes liv, och såklart 2 inlägg senare är allt skit igen och hon vill ta livet av sig och dö. osv osv osv.....

Menvafan, lämna killjävlen, men nej det går ju inte, då rasar hela världen samman.

.....är sommaren över, och jag får andas höst. Jag är höst in i själen. Hösten låter mig läka och bli hel igen. Hösten ger ork och inspiration. Utan höst hade jag varit ett tomt eko.

Så skrev jag för två år sedan ungefär denna tid. Och jag skriver det ännu en gång eftersom det är så det är.

Kan man väcka en människa som går i sömnen? Hur skall man isåfall gå till väga.
Att prata, skrika, gråta hysteriskt fungerar inte, det vet jag.

Jag är så ledsen idag.

Ibland är det svårt att uppskatta det man så länge tagit förgivet. Sånt som en kram eller ett leende en puss på kinden eller en smekning över axeln. Ja sånt som i en vardag kanske glöms bort. För att man är trött, eller bara inte tänker på det, kanske har man mycket med livet runt. Ibland glömmer man bort hur mycket en enda liten kram kan värma den människa man håller kär.

Idag log han så fint, kramade mig länge och jag kände i hjärtat hur mycket jag älskar honom.
JAG ÄLSKAR HONOM, fortfarande efter alla våra år tillsammans. Jag älskar honom.

Ibland sveper värdelöskänslorna över mig. De trycker ner mig och får mig att må dåligt. Men så har det nog alltid varit om jag tänker efter. Jag försöker ta tag i dem och tänka att jag är bättre än jag då själv tycker och tänker.

Värdelöskänslorna håller mig på distans från andra, eftersom de får mig att tro att jag är sämre/fulare/tråkigare/ointressantare osv än alla andra. (Och så får jag hoppas att det inte är.)

Jag hatar värdelöskänslorna

Jag är 25 år snart och full av värdelöskänslor, är det så det är att vara vuxen också?